Okej, nu var jag lite VÄL positiv. SÅ bra har jag inte mått. Men jag har faktiskt bara spytt två gånger på en vecka.

Och så här blir det alltid, min kropp verkar inte vilja att jag ska äta. För lite över 1½ år sedan fick jag problem med panikångest och jag hade ständigt ont i bröstkorgen. När min ätstörning började ta fart upphörde detta. Men de få gånger jag har kommit igång att äta ordentligt igen har det alltid utbrytit i ett anfall igen. Och så blev det nu också. Kanske var det för jag var lite extra nere eftersom det var alla hjärtans dag och jag önskade att V inte behövt vara sån jävla liten äckelbög.
Eller så var det ingenting, bara att min kropp kanske tror att den mår bra igen och kan ta itu med de problemen som inte hann rättas ut innan det värre inträffade.
Såntdär orkar jag inte med och idag har jag druckit endast två koppar kaffe och en kopp te. Jag vet att jag inte kan hålla på såhär. Jag tycker att jag får skylla mig själv att min mage krampar oerhört flera gånger om dagen.



Jag tror att det finns något inom mig som vill känna smärta, som en bekräftelse. Och man skadar sig på olika sätt omedveten om detta, men det känns ändå rätt. Och det är inget speciellt, för man är så van.
Jag måste få känna mig trygg. Och det gör jag inte när jag ska utveckla en förändring och bli sundare. För det är ingen bra förändring om jag inte är trygg.