Jag hatar allt dethär. Jag hatar att underkasta mig själv för att få andra att må bra och sedan bara få skit för det. Jag hatar att pappa har splittrat allt som var kvar av min familj när han lämnade oss. Jag hatar att inte komma överens med dom som är kvar här. Jag hatar att alltid längta härifrån så fort jag kommer hit. Jag hatar att ingenstans är hemma längre. Jag hatar att försöka leva vidare när jag inte ser något som talar för det. Jag hatar att vara trött på allt. Jag hatar att bara gråta hela tiden. Jag hatar att få underkänt i allt i skolan, jag hatar att jag inte går in för skolan. Jag hatar att jag lyckas få min situation verka mycket lättare i andras ögon även om det är min avsikt. Jag hatar att folk inte ser. Jag hatar att jag tycker så illa om mig själv, jag hatar att jag tycker så bra om andra. Jag hatar att jag inser hur mycket jag inte behövs. Jag hatar att jag inte har någonting att tro på. Jag hatar att jag aldrig kan se ljus i slutet av tunneln.
Jag hatar allt som har med mig att göra. Jag hatar mig själv.

Jag vill bara riva sönder alla delar av mig, allt som jag består av. Jag önskar jag hade styrkan att få mig själv att försvinna. Jag öskar att jag inte tyckte om någon så det inte fanns något som höll mig tillbaka. Men mest önskar jag att det fanns ett sätt att ta sig ur denna depressionen, det vet jag att det inte gör längre, men samtidigt vet jag ingenting längre, och jag bryr mig ännu mindre.