Jag vet varför jag har slutat gråta. Jag vet varför jag ha slutat skratta. Mina nya tabletter har börjat verka åt det rätta hållet. Det är därför det känns så fel. Och falskt. Att må bättre. För egentligen är det ju inte så, man är bara känslokall. Men jag har iaf börjat äta bättre. Som i äta lagom. Som i inte hetsäta. Som i inte spy. Som i inte svälta. Bara synd att jag blir så mätt av ingenting. Jag har inte så mycket aptit. Man tar några tuggor och blir mätt, det finns inte så mycket ångest, bara när jag ser mig själv och märker hur mycket jag gått upp... Fan.

Jag är för förvirrad, men vet inte riktigt om det. Fö det är som att hjärnan stänger av sig när man börjar tänka på det dåliga. Man kommer aldrig så längt med tänkandet att man börjar må dåligt och blir ledsen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För säg om detta håller på i nåt år eller två, då kommer jag inte känna mig själv längre, eftersom jag inte vet vad jag skulle känna för si och så, som i jag utan piller.

Fan vad jag babblar om fel saker. Måste man vara så jävla djup! :P Det kanske är det som försvinner från mig? Och jag vet inte vad jag kommer ta mig till om det försvinner, för allt jag vet är att jag är en grubblare :P