Vafan lipa då? Här ska jag komma och agera psykolog till mina närmsta vänner varje dag och visa medlidande för deras små fjuttiga kärleksproblem! Det brukar bli så, att de öppnar sig för mig. För jag har sådan stor erfarenhet vad gäller psykologer och gå in i svackor. Jag är väldigt mån om mina närmastes hälsa, ingen förtjänar att må såhär och jag gör verkligen vad som helst för att de inte ska må som mig.

Men kom igen? Du mår inte dåligt av att du inte vet om du gillar honom eller inte? Du TROR att du mår dåligt - för att du inte vet något bättre. Jag blir så jävla pissed off! Kärlek är så jävla överskattat. Kärlek är det minsta man mår dåligt för. Kan inte en enda liten Nisse bara bita ihop och inte häva ut hur jävla jobbigt det är?
Tror du botten är nådd? Då kommer du inte överleva kära vän...

Jag har min V som jag träffar en gång i veckan. Han lever sitt liv och jag lever mitt, men när vi träffas är vi tillsammans. inga regler, ingen avundsjuka, bara intimiteten när man känner för den...

När ska jag hitta en vän jag kan öppna upp mig för? En riktig vän, inte någon medelålderskvinna i beige kofta som bara sitter där och tänker på hur mycket pengar hon tjänar? När ska någon förstå att jag inte klarar av det här fittlivet längre och varför? Finns det ens någon?

Jag måste härifrån. Här ger man hela sitt liv till människor och ställer upp så man nästan skäms för det. Det uppskattas inte och man får ingenting tillbaka. Allt folk bryr sig om här är sig själva. Jävla egofittor!