Jag har inte ätit på hela dagen. Men jag råkade smaka en liten liten bit pizza av V innan. Och självklart kom ångesten. Den där känslan som gör att huvudet är flera ton tungt för att man tänker för mycket på någonting.

Så när jag kom hem fanns det som vanligt bara en utväg. Men nu har jag lyckats avstå i flera dagar så det krävdes inte så mycket. Jag blev proppmätt på en tallrik fil. Men jag tryckte i mig ännu mer. En liten fralla och ett glas minimjölk sedan ett äpple. Nu är jag så äcklad att jag bara vll gå och dö.

Sitter och väntar lite så det blir lättare att kräkas. Samma visa varje dag. Stå över frukosten, stå över lunchen. Komma hem och ingen är hemma, därmed kan man inte stå emot mer, när det inte finns något att göra. Proppar i sig allt man kan tänka sig som smakar bra, man måste ju passa på att äta det godaste och känna det rinna nerför halsen för en gångs skull, inte bara spotta ut maten på tallriken igen.

Sedan hänga över toastolen ett par timmar. Ständigt göra mått i huvudet på hur mycket det kan tänkas vara kvar i magen. Ständigt torka tårar som kommer utan att man är något som helst upprörd. Ständigt städa toaletten varje dag. Om och om igen. Det konstiga är att jag inte ser det som något märkvärdigt alls längre, det hör ju till vardagen. Nej, nu väntar badrummet.