Bläää. Mötet gick piss. Jag började lipa, jag lipar aldrig in public. Stör mig på att jag fick sitta där och bekänna alla mina problem inför mina föräldrar som bara tycker jag är egoistisk.

Men min nya läkare var en snäll man. Och han förstod. Fatta! Han kände igen sig och han ställde frågor som jag bara svarade ja på. Gud, jag vill inte att någon ska veta så mycket om mig. De kom överens (min psykolog, min läkare, min mamma och min pappa, inte jag!) att mina föräldrar ska hålla koll på vad jag äter igen. Men jag tänker fanimig inte bli något isolerat cp freak som bara kan vara ute i två timmar och måste gå hem sen för "mina föräldrar måste vara med när jag äter"...



Gud. Men Mr läkare förstod att mitt problem inte i grunden ligger i maten, jag råkade säga nästan allt till honom (i stora drag), så nu har den tönten gett mig anti-depressiva som jag måste ta tre ggr om dagen... Ofta jag tänker ta dom? Och jag bara satt och grät. Fan vad jag är misslyckad.