Nu har jag suttit och läst igenom alla inlägg jag skrev här under graviditeten. Det värmde i mitt hjärta. Kommer ihåg all oro jag gick och bar på dag och natt i 8 månader. Hur jag samtidigt skulle övervinna min bulimi som flickan i min mage skulle växa. Jag var rädd varje dag att hon skulle dö i magen. Hade en och annan fysisk smärta också. Men det är underligt att jag på något sätt blir glad av att läsa om den tiden. Jag gick och klagade över ryggsmärtor och förvärkar, ovetandes om smärtorna som fick mig att undra om dethär ändå inte var domedagen. Alla mammor blir lyckliga när de tänker tillbaka. För där var hon sedan. Hela min anledning till att existera. Det var så självklart att hon var min liksom. Vi hör ihop så jävla mycket. Hur kunde jag någonsin i helvete leva innan min flicka kom?

Hon har varit extremt ledsen de senaste veckorna. Inte arg och grinig, utan hon gråter väldigt mycket. Hon ler inte så mycket och hon skrattar väldigt sällan nu. Min fina flicka, som var så snäll och glad och sprallig. Anledningen fick jag veta är att hon anpassar sig efter mitt humör. Att min nedstämdhet som varit ett ganska bra tag nu smittar av sig på henne. Fastän att jag alltid försöker prata med en positiv ton i rösten och vara glad runtomkring henne. Antingen är det det eller så har hon separationsångest. Att hon upptäcker att hon och jag inte sitter ihop utan att vi är två individer. Vissa barn blir väldigt ledsna över detta. Usch, det knyter sig i magen på mig. Jag vill för allt i världen inte att hon ska vara ledsen. Hon ska vara den glada, underbara, goa bebisen hon är.

Så jag ska skära ner på all stress som gör mig nedstämd. Ska sluta plugga för tillfället. Komma ut mer i den kalla vintern. Göra saker som jag vill och inte bara massa måsten. Så ska det nog bli bra. Jag ska minsann rycka upp mig och bli gladare igen. Borde kanske flytta till ett varmare ställe så man slipper vinterdeppressioner?