Pallar inte med folk som tycker sig skaffa ett liv, helt plötsligt är de för bra för mig. Helt plötsligt är det bara på deras villkor. Men jag är vek och drar mig undan som vanligt. Jag har snart inte en vän kvar. Självklart för att jag aldrig träffar någon, för att somewhere along the way dög jag inte för någon utav dem längre. Detta gör så förbannat ont, bara för att det är sant. Jag duger inte, och det har jag vetat i hela mitt liv.

Min pojkvän stack hemifrån för ett par timmar sedan. Så fort dörren stängdes började jag gråta. För vad vet jag inte, förmodligen för allt. Det känns lustigt att inte kunna leva ut sina känslor. Jag kan inte tänka alls lika mycket som jag vill, ifall jag börjar gråta. Jag kan inte gråta inför honom, och han kan heller inte trösta. Jag vill inte bli korkad bara för jag inte får tänka. Jag är livrädd, jag går och väntar på ännu ett missfall och jag måste få gråta. Jag måste få gråta över att jag inte får kräkas och röka. Man måste vara stark för att kunna spela stark hela tiden, men jag känner mig inte särskilt stark längre. Faktum är att jag är svagare och ynkligare än vanligt just nu, och jag måste få gråta.

Jag sitter och äter godis. Igår åt jag friterat och kladdkaka efteråt. Dagen innan åt jag pizza.

Hade jag varit en av er och läst det här hade jag blivit skadeglad. "Yes, hon kommer bli tjock och jag är stark nog att stå emot". Så ni får gärna skriva det om ni vill.

Jag spyr inte upp skiten, men jag kan inte konsten att äta nyttigt. Det har de senaste åren varit "äta allt eller ingenting alls". Nu förstår ni ju att jag måste äta, men jag är skadad och kan bara vräka i mig allt jag kan hitta, som helst är så onyttigt och gott som möjligt. Jag äter upp en måltid på en minut, högst två.

Kan ni hjälpa mig och säga hur jag ska bära mig åt? Få lite balans? Jag mår så sjukt illa av allt men jag tvingar mig själv att sitta kvar.

Vet inte vad det är för jävla fel på mig. Jag har precis hetsätit. Det kan man väl för fan inte göra när man är med barn? Sedan har jag inte slutat röka heller, och jag har vetat om det i lite över två veckor nu. Å andra sidan, jag tror det var blod i mitt urin i morse. Så det är nog över snart, igen.
Dock svär jag på att om det händer igen, ja då tänker jag inte leva längre.

Nu måste jag gå och spy. Imorgon hoppas jag få lite resultat då jag ska på mitt första samtal. Denna oro tar kål på mig.

Önskar nu mer än någonsin att jag aldrig isolerat mig från mitt sociala liv när jag var väldigt liten. Jag önskar nu att jag hade vänner, att jag hade ett liv utanför mig själv. Jag har några vänner, det är mer att jag önskar att jag aldrig hade slutit mina tankar och aldrig pratade med någon.
Det hade varit så mycket enklare nu. Nu hade jag behövt ringa någon, bestämt en träff och talat ut. Jag önskar att jag kunde gråta inför andra, jag hade verkligen behövt en axel nu. Inte i form av någon random psykolog, inte i form av en orolig förälder. Utan en vän, som bryr sig men inte så mycket att man måste oroa sig för deras känslor.
Situationen är så sjuk.

Snälla snälla lilla vän, stanna hos oss!

Jag sitter och kollar på lägenheter åt mig själv i smyg. Det roliga är att han också måste flytta om jag säger upp den här, eftersom den står i mitt namn. Det finns ingenting som talar för att det här kommer hålla. Trots att jag älskar människan som sitter bara en liten bit ifrån mig finns det just nu viktigare saker, som han inte verkar förstå. Och faktumet att han inte förstår det får mig att kanske inte ens älska honom lika mycket längre.

Jag var hos pappa hela dagen igår och idag och grät. Jag grät för allt som har gått fel i mitt liv men i slutet kom det ändå en och annan glädjetår. Det kanske är över nu? Mitt liv? Och det känns bra, det är värt några glädjetårar, den där lättnaden.

Men jag förstår ändå inte? Förra gången var det ju så enkelt att sluta bry sig? Varför fortsätter jag bara tänka på dethär som något illa? Ingen verkar glad över det, ingen har gett sitt stöd. Jag är nog ensam med det här. Och jag är för svag.

(Och magen är öm och svullen och brösten värker och jag är cp-trött och sover 15h/dygnet och jag mår illa av allt jag äter. En kram skulle inte sitta fel, tack)

Mitt liv faller samman samtidigt som det lappas ihop. Det är väl så? Får man någonting förlorar man någonting annat. Jag har inga mål med mitt liv, jag har inga planer. Allting är så patetiskt meningslöst för mig. Men inte för honom. Han vill uppnå och se saker.
Om han vill se dethär som ett misstag, som någonting fel och som någonting som är mitt fel, då vet jag inte om jag känner människan jag delat mitt liv med i snart 1½ år. Det finns inget värre än människor som inte tar sitt ansvar.

Jag vet inte om jag kan vara så glad över dethär. Jag vet ju vad som kommer hända, precis som det gjorde förra gången. Tanken på att jag måste vara med om det själv när det händer gör det svårt att andas. Jag har fastnat i bulimi igen och jag kan inte ta mig ur. Jag har inte kräks sedan i förrgår och nu mår jag rent ut sagt skit. Jag vill verkligen inte bli fet.
I grund och botten kan jag inte vara lycklig över dethär eftersom jag är ett sådant känslomässigt vrak. Mitt liv är för mosat och sammanrasat sedan förra gången. Jag tror aldrig jag kommer komma tillbaka igen. Jag kan inte vara glad av den anledningen att om det ändå fungerar denna gången kommer jag vara så jävla usel. Men det som smärtar mig mest är att jag ens kan tänka tanken på att fundera över mina alternativ.

Den senaste veckan har jag varit mer frånvarande än vanligt. Det går inte tänka klart och det enda man känner är hur det ilar i bröstkorgen och det farande, stora och tomma hålet i magen. Jag har sovit i soffan hela veckan och så fort min pojkvän rör vid mig går jag och sätter mig någon annanstans i lägenheten. När han tilltalar mig svarar jag på ett irreterat och bitchigt sätt.
Jag orkar inte gå ut och röra mig för att må bättre, hjärnan hänger inte med kroppen denna gången. Jag orkar inte äta i risk att må ännu sämre. Jag önskar att han bara kunde dra härifrån i bara några minuter så jag kan få skrika och skära mig ifred. Men han har inte lämnat min sida sedan i torsdags. Och det börjar gå åt helvete nu.

Idag skulle jag legat på BB och välkomnat dig till världen. Jag skulle fått hålla om dig, se dig, kyssa dig. Idag skulle min enda dröm bli verklig. Idag är dagen jag skulle berättat om för alla jag känner med ett leende.
Jag har funderat i timmar. Du dog på min födelsedag. Vore det inte bara rätt om jag gjorde detsamma på den som skulle varit din? Jag fyller ingen funktion.

Jag vill skrika tills jag kvävs. Men min pojkvän är hemma och jag måste hålla min fasad av att jag är stark framme. Så jag skriver det istället.
AAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJHEEEELVETTEEESJÄÄÄÄVLAASKIIIITHEEEELVEEETEEEEEFAAAAAAAN!!!!!!

Jag drack 1.5 liter cola light för ca en timme sedan. Nu sitter jag och skakar i hela kroppen. Redan hunnit kissa 4 ggr. Rastlöshet går mig på nerverna! Väntar på att bli kissnödig en sista gång, sedan, då jävlar ska jag ut och gå en femtioåttatimmars kvällspromenad.

Jag vet inte. Men fan vad jag är taggad. Och så händer det ingenting. tar nog bort det här inlägget om en stund because it makes no sense what so ever. Blääää

Nu tänkte jag göra ett ÄS-inlägg.

Det där med powerwalk var ingen dålig idé. Jag har strosat runt i minst tre timmar om dagen den senaste veckan. Jag har mindre lust att hetsa vilket resulterat i att jag minskat mina kräkningar från 4-5 ggr till 1-2 ggr om dagen :D Jag har ingen lust att äta och förstöra alla timmar jag varit ute. Jag har lyckats gå ner i vikt. Jag borde inte vara glad, för snart blir allt jobbigt. Men vad fan! Jag älskar den här kicken!!!

Jag kan inte sluta gråta.
Jag är för tjock.
Jag hade kunnat gå med på att vara tjock vid den här tiden om allt gått som det skulle. En vecka kvar, sedan skulle jag fått hålla dig i mina armar.

Istället är jag bara tjock utan något innehåll.

Har en känsla som kan liknas med att vara inlåst i ett litet städförråd. Det luktar ajax (har precis grovrengjort hela hemmet), men det börjar bli lite svårt att andas. Det finns inget rum för att tänka. Som att hjärnan har skapat en atmosfär runtomkring sig, täppt igen alla hål så att ingenting kan komma ut. Mitt huvud är tungt och allt jag ser är en aning suddigt. Jag kunde inte bry mig mindre, för jag kan inte tänka.

Lika bra det. I förrgår drack jag för mycket vodka och svalde någon sömntablett för mycket. Jag skrev även ett avskedsbrev till mina nära och kära här. Sedan vaknade jag upp och var lite dåsig, annars okej. Sådär dåsig har jag varit sedan igår morse. Men det kommer gå över.
Jag undrar bara vart dethär ska leda.

Jag vill bara säga att ni är bäst. Min blogg är obefinligt liten men era ord betyder mer än någon annans eftersom ni förstår. Vi går igenom den här skiten ihop och det känns bra att man faktiskt inte är ensam.

Kan bero på att jag fortfarande har mina burn-tabletter i mig fortfarande. Men jag hoppade över att gå förbi Burger King på vägen hem. Jag har stått över mat helt och hållet idag. Kanske inte det bästa, men tänkte krympa ihop magsäcken lite så jag inte kan hetsa lika mycket imorgon.

Jag tänkte slå ett slag för motion, sedan kom jag på hur gott det är att röka. Det är ingen idé att träna som rökare, man vill ju se förbättringar och det händer inte ett skit när man går ut och blossar tre gånger i timmen.
Kanske kan börja med lite PW:s dock, det behöver man inte så värst stora lungor för. Kommer ihåg för tre år sedan. Jag var ute och gick tre timmar om dagen, vikten liksom försvann. Dock åt jag ingenting heller, och just nu överkonsumerar jag mat.

Vi får se, jag orkar inte stå stilla på samma vikt längre.

Jag är världens sämsta dotter. Jag är världens sämsta syster. Jag är världens sämsta flickvän. Jag är världens sämsta vän. Jag hade nog varit världens sämsta mamma också.

Min fysiska hälsa är snart nere på botten. Jag kan inte äta mycket innan det börjar svida överallt och blod kommer ut ur munnen. Min kropp är nog inte gjord för bulimi. Men jag måste ju! Jag FÅR inte sluta!

Förkyld, stukad fot och bakis.
Tänkte titta på Titanic och äta godis utan att kräkas, höra Leo skrika "I'm the king of the world!" och tänka hur mycket jag inte kan svara "samma här", sedan kräkas i alla fall.

Jag jobbade 13 h i sträck igår och sov 2 h inatt, sedan började jag 06.00 imorse och kom precis hem.
Nu ska jag sova och ikväll ska jag supa mig medvetslös. Jag orkar inte vara jag längre.