Hallå eller, jag förstår ingenting! Det finns ju flera olika hemsidor där man följer upp sin graviditet vecka för vecka. Det såt olika på alla sidor. På någon stod det att barnet väger 200 g och är 14 cm långt, på en annan att det väger 280 g och är 22 cm långt. Kan vara att de första mäter från huvud till stjärt och de andra från huvud till fot. Jag väljer att tro vad som står på landstingets hemsida, den är den min barnmorska har rekommenderat för att all information där är skriven av läkare. Man tror väl mest på läkare?

Vecka 19 nu, så har gått halvvägs eftersom man beräknas föda fr.om vecka 38. Önskar att det var tisdag, så jag skulle kunna veta hur det står till. Jag är så nervös, så jag vill bara ha det gjort.

Om exakt en vecka ska vi på ultraljud. Jag är så nervös att jag inte kan tänka klart. Det man inte vet lider man ju inte av. Jag vill inte gå dit och veta samma sak jag fick veta förra gången. Det är bättre att det är som nu, att jag går och inbillar mig att jag känner sparkar och att det faktiskt är någon levande därinne.

Jag köpte ett akvarium till min pojkvän i julklapp. Sedan skulle han få köpa fiskar och växter och annat. Kom på mig själv idag när han skulle till djuraffären när jag gav stränga order om vad för slags växter vi skulle ha. Vet inte varför, men så fort jag lägger lite ansvar på någon annan får jag lite lätt panik inombords, det slutar ofta med att jag tar tag i allt själv. Undrar nu varför man hela tiden måste ha kontroll själv över situationen, precis som att man inte litar på någon. Det är därför jag gillar att cykla överallt (jag har inte tagit körkort och skaffat bil...) Då har jag kontroll över vad jag gör. Nu när det är så svinigt, äckligt kallt måste jag likt förbannat ta bussen, sitter alltid längst fram och tittar överallt, vetandes att jag ändå inte kan göra något om en olycka skulle inträffa. Det är vidrigt.

Ganska lamt inlägg, men om jag funderar över saken är ni nog många som säkert är likadana. Vi som har / har haft ätstörningar, finns det ens några värre kontrollf-freaks?

Till er som tydligen undrar så nej, den här graviditeten var inte planerad, det var inte förra heller för den delen. Det var kaotiskt i början, jag skulle fått vara själv som det såg ut som. Det är inte så man vill ha det när man planerar att få barn. Och så dum är jag inte så jag skulle försöka bli gravid om inte min partner ville det. Det hände nära inpå den förra graviditeten, vilket är ganska logiskt som jag inte orkar skriva.

Vi har löst allt och min sambo är mer framåt än mig själv nu. Snackar namn, köper mammaböcker till mig, pratar om hur det kommer vara om några år. Mer än jag vågar.

Och det faktum att jag är ung visar bara hur fel syn folk i detta landet har på det hela. Så ung är jag inte, jag är 19, fyller 20 i år. Det faktum att vi båda har fasta inkomster och eget boende är det ingen som tänker på, bara att jag är tonåring. Om man har läst i min blogg förstår man att mitt liv är totalt meningslöst. Jag har ingenting jag känner att jag vill göra innan jag skaffar barn. Jag är mer mogen än de flesta i min ålder. Jag brukar ta hand om min 2 åriga syster, jag vet vad småbarn innebär. Jag kommer inte vara någon sämre mamma än någon annan. Jag har lärt mig att jag fungerar bäst om jag slutar tänka på mig själv och ligger min tid på andra, vilket gör mammajobbet ganska passande för mig.

Herrejävlar. Jag skäms. Jag har totalt missat den här! Som jag hoppas många förstått är akustiskt det bästa som finns, gör inget om man kan sjunga som Bruno också. Trodde han var en jobbig r n'b snubbe som alla andra idioter de spelar på radio nu. Men det här är pop när det är som bäst, album versionen är cp också. Toppen :)

Jag var trött och nyvaken. Höll på att skriva mitt riktiga namn och mailadress till flera kommentarer, haha. Inte för att någon skulle bry sig utom mig, men ändå. Skulle kanske inte bry mig så mycket om någon väldigt nära, typ min pojkvän eller föräldrar eller storasyster skulle få reda på den här bloggen, de vet nog det mesta ändå. Däremot om någon jag inte känner så väl helt plötsligt vet alla mina innersta tankar, fy fan.

Låg i natt och grät några timmar för jag inte kände något i magen.De säger att man ska känna livmodern nu under naveln men jag vet inte hur det ska kännas och fick för mig att där inte var något. Jag måste ha väckt något där inne när jag tryckte med fingrarna överallt. Det kan inte ha varit något annat, det plaskade runt och hade sig. Lugnade ner mig en aning.

Åkte hem till mamma efter jobbet och åt middag. Klagade på allt. Jag är trött och har ont. "ja, men du bestämmer inte över din kropp längre". Nej, just det. Det gör jag inte. Jag har gått upp kanske 4 kg totalt, men mina bröst har snart växt två storlekar. Sömnig, hungrig. Min hy är torr som en öken av den här jävla hormonskiten :P Jag 'r alltid törstig. Jag kissar en gång i timmen. Ingenting händer på grund av mig, utan på grund av graviditeten. Jag är borta.

Sedan fick jag tandvärk. Det är en visdomstand på väg. Fan vad glad jag blev. Jag finns! :P (känner mig helt dum i huvudet).

Pratade med min syster på andra sidan jorden. Grät av saknad. Man borde inte få dela en hel till två. Vi satt ihop. Sedan flyttade hon.

Ibland pirrar det till i magen, och när jag läser om det är det när ungen plaskar runt. Som en fisk i magen ungefär. Som en pirrande känsla i muttan när man åker karusell. Det är säkert bara inbillning. Men om två veckor vet jag.

Skönt att skriva av sig. Nu går jag och söver.

Tycker inte om nyår, och särskilt inte idag. Jag önskar jag kunde supa mig redlös, det saknar jag och det hade suttit fint idag. Önskar jag kunde röka för att fira denna tillställning. Önskar jag kunde kräkas upp all mat jag kommer äta i överflöd. Äsch. Tror jag stannar hemma i min ensamhet.

Nyårslöfte: Föda mitt barn levande, hehe...

Slå mig, ta sönder mig, döda mig. Jag kunde inte stå emot. Som en slags psykos. Jag ville så gärna. Jag ville vara jag. Var några sekunder av njutning värda vad jag nu har riskerat? Vad har jag gjort? Kanske inte är så farligt, fick inte ut så mycket. Men aldrig igen! I alla fall inte förrän i Juli, då det bara är min egen hälsa jag äventyrar. Men jag saknar det så. Min trygghet, mitt allt.

Hoppas vi klarar oss till mitten av Januari. Då ska jag få se om det lever. Om så är fallet, kanske jag kan slappna av och vara glad. Den här gången liknar sig inte alls som den förra. Då var jag glad och lycklig och förväntansfull. Nu är jag rädd och tillbakadragen. Jag vågar inte säga att jag mår bra, då kommer det gå åt helvete. Det är inte rättvist.

Hoppas ni haft en god jul vänner :)

Imorgon har jag gått så långt som jag gjorde förra gången. Det skulle bara vara min otur; få missfall på min födelsedag och julafton. Om jag klarar mig igenom morgondagen kanske jag kan slappna av en aning. Det kanske är min spärr jag måste förbi.

Alla börjar prata om året som gått, det börjar dra ihop sig. Hur det var det bästa i mångas liv. Min bästa vän fick sin första pojkvän, andra tog studenten och såg det som något stort. 2010 har varit det värsta som hänt mig, så nästa kanske blir mitt år?

Jag vill skära sönder all materia jag består av. Jag vill förblöda. När jag kände såhär kunde jag gå och ta 5 ipren och somna gott. Nu kan jag inte det, för jag har någon annans liv att tänka på. Jag ska sitta och genomlida paniken.

Och ingen verkar lyfta blicken. Vet inte vad det ska krävas från mig för att få ett besök, eller för all del ett telefonsamtal från någon i min familj. Jag har inte heller tid att träffas, men på något sätt hittar jag tid och åker och hälsar på någon. Inte ett telefonsamtal från någon som undrar hur jag mår. Är det ingen som förstår hur illa jag mår av det här? Hur rädd jag är? Var de inte med i våras?

Jag sa detta till mamma, och nu har jag en känsla av att jag inte kommer prata med henne på ett tag.

Jag gör ingenting fel, likt förbannat faller jag tillbaka till det här paniktillståndet over and over. Jag vill tillåta mig själv tänka att jag inte orkar leva mer, men hur ska jag då finnas där för mitt barn? Jag måste leva tills jag dör av naturliga orsaker nu, och det känns för långt fram.

---

Update:

Jag la märke till att min blogg fyllde två år igår. Det gör ont att det inte har skett någon förbättring i mitt liv.

Vi lever ännu. Hoppas jag. Jag är så rädd. Jag vågar inte tänka någonting som har med min graviditet att göra, och definitivt inte prata om det. Där jag är nu var jag när mitt barn dog i magen förra gången. Sedan låg det kvar i lite över en månad, dött. Utan att jag kände ett skit. Så vad jag vet nu är att det lika gärna kan vara dött just nu också. Jag tjatar på dem att jag vill göra ett ultraljud för att kolla så allt är ok, men det vill de inte. Jag ska gå och vänta i 5 veckor innan jag kan få se om det lever eller inte. Jag funderar nästan på om jag ska fejka att jag har ont så de måste ta in mig och kolla.

Gå på nålar är ingenting för mig just nu. Snart får jag ett nervöst sammanbrott av att inte veta.

Jag känner igen smärtan och det gör alldeles för ont för att det ska vara normalt. Bara för det inte blöder får jag inte komma in på en undersökning, jag ska tydligen avvakta och se...? Helvetes jävla skit också.

Jag är så rädd.

Åh. Gud. Jag orkar ingenting. Jag sover och äter. Men illamåendet verkar snart vara över. Ingen verkar ha mått såhär dåligt, folk blir förvånade när jag säger att jag är trött. Jag är nog en av de få som är allergiska mot sin egen graviditet.

Tänkte först göra slut med min pojkvän och han verkade inte ha någonting emot det. Sedan kom jag på att jag älskar honom, och att jag bara inte kan ge upp allt om det skiter sig. Nu ska vi åka till hans föräldrar över helgen, där är jag alltid mer kär i honom. Jag hoppas jag kan lösa det här.

En god nyhet är att jag åt en hel påse ostbågar igår. Utan att tänka innan och utan att må dåligt över det efter. Jag tror jag är frisk. Och nu blev jag tårögd :)

Nej, ännu inget missfall. Om två veckor borde man kunna slappna av, det gör alla. Ingen får missfall efter 12e veckan, utom jag, som fick det i vecka 17. Då säger de att efter vecka 22 är chanserna höga för ungen att överleva. Men Lilly Allen fick just missfall i 6e månaden. Mamma har en kompis där ungen dog när den skulle födas.

Alltså, 10 veckor fram och ännu ingen missfall för min del. Men vänta bara.

Helvete.

Jag önskar så innerligt att jag var tre veckor fram i tiden, då illamåendet förhoppningsvis har avtagit. Det här är fan i mig hemskt.

Kollade på EMA, jublade inombords när Gaga vann, dog utom och inombords när Muse förlorade, blev förbannad när Justin Bieber vann, sedan kom jag på mig själv nynnandes på hans låt. Jag är för hemsk. Men jag skyller allt på mina hormoners obalans. Däribland min mer och mer dåliga hy samt håravfallet utan dess like, jag får rensa borsten efter varje drag, helvete.

Känner mig irriterad på härmapor, men glad att någon tydligen ser upp till mig. Känner mig trött på folk som dömer mig, men jag är bra som inte gör samma sak tillbaka. Känner mig ensam utan pojkvän, men helt ensam är jag nog inte om jag känner efter i magen. Känner mig falsk av mitt beteende, men jag kan säkert bli skådespelerska pga detta. Känner mig illamående, men med tanke på varför gör det mig inte så mycket.

Jo, man kan nog vända väldigt många känslor till positiva trots allt...

Illamående utan dess like. Jag måste vara stark ändå. Sitter och väger mellan att gå och kräkas eller inte, men jag vet att jag inte kommer göra det. Victory!

Nu har jag gått upp 5 kg. På 4 veckor. Alla som snackar om att bulimi inte gör något för kroppen, att all näring redan tas upp så det kan kvitta om man spyr upp det, de har fel. Jag äter likadant och har gått upp endast sedan jag slutade spy. Den smällen får jag ta, men med tanke på att jag inte var smal innan, kommer jag bokstavligen bli fet nu.

Har fått låna en träningscykel av mormor. Måste gå ut och röra på mig. Jag kan inte äta mindre. Jag äter som en normal person och det som behövs för att det lilla livet inuti mig ska växa, annars vet jag ju hur det går, och jag är hellre tjock än att få uppleva det igen.