Gick ner 2.5 kg på två dagar pga den där dumma maginfluensan. Såg nyss att jag gått upp allt igen, vilket alltid är ett bakslag även att jag inte gillade att jag gick ner så snabbt. Förmodligen har jag druckit för mycket coca cola. Om kylan bara kunde dra åt helvete rent ut sagt, kunde jag börja röra på mig. Men det är aldrig högre än -7 grader här och det kan man ju inte röra sig i. Känner att jag blivit slappare i kroppen mer än vanligt.

Vad jag skrev i ett inlägg här nere, ja, bulimi är för mig misslyckad anorexi. Men jag vill inte påstå att bulimiker är svagare människor, men i mitt fall är det så. Eftersom jag, när ätstörningsskiten begav sig för min del, först blev diagnostiserad med anorexi. Kan ändå säga att jag nog mådde bättre, dels pga kicken man fick av att kilona försvann så snabbt, dels säkert för att jag inte hade någon energi att kunna tänka så djupt. Det hör inte till saken, bara att jag inte var stark nog att hålla mig ifrån mat och hålla mig ifrån bulimi, vilket är svagt då jag faktiskt gick ner 22 kg på 3 månader när jag blev ätstörd, sedan jag "gick över" till bulimi gick jag först upp typ 4 kg, sedan stått stilla på en vikt som pendlat fram och tillbaka på 3 kg.

Går ju att diskutera fram och tillbaka, men alla tänker ju ifrån sin egna historia. För mig är det "om jag hade kunnat avstå från måltider hade jag varit starkare". Men jag vet att jag inte kunnat, enbart för att jag varit för svag. Sådär. Därför att bulimiker svagare människor, för mig. Ni andra har väl en annan uppfattning sett utifrån vad ni själva har för historia.

Har maginfluensa utan dess like. Har kräkts säkert en gång i halvtimmen när jag varit vaken sedan sent igårkväll. Skönt att man har en lojal sambo som gör det lite lättare. Barnet sparkar så hårt så fort jag börjar få kväljningar. Har varit så rädd för att jag skadar honom när jag nu bara kräks blod, kroppen fick väl slut på vätska. BM säger att det inte är någon fara, och lillen sparkar ju hela tiden så jag får ju hoppas att det stämmer. Den måste vara hungrig nu när jag gör av med all näring, själv känner jag ingen alls. Det är nu man tänker att man skulle göra vadsomhelst för att bli frisk, när man var liten bad man till gud och lovade att vara lojal bara han tog bort smärtan. Nu är det bara att härda ut helvetet på egen hand.

Jag kom på att jag misslyckas med allt jag ger mig in i. Skolan var ett stort misslyckande. Min ätstörning är bara en samling med misslyckande. Jag lyckas aldrig hålla mig nere på en vikt och jag lyckas aldrig motstå att stoppa in något i munnen när jag lovat mig själv att absolut inte äta, vilket alltid leder mig tillbaka till bulimi, som i min uppfattning är misslyckad anorexi. Kontakter lyckas jag aldrig hålla kvar. Dessutom gör jag alltid folk besvikna. När jag tar tag i något misslyckas jag med att göra det färdigt.

Jag vet inte hur jag ska klara av att ta hand om och uppfostra ett barn. När jag är så svag som person, hur ska jag kunna vara stark inför någon annan i resten av mitt liv? Vad fan har jag gett mig in i?

Idag är det exakt 4 månader kvar. Känns konstigt. Jag tränar nästan varje dag, äter som jag ska, men jag bara ökar i vikt ändå. Jag försöker verkligen att inte kräkas när jag ätit för mycket men det är svårt när jag bara ser ökning på vågen varje gång jag ställer mig på den. Och det är inte bara magen som växer, jag har blivit mycket rundare i ansiktet, rumpan och låren också. En hel del.

Jag orkar inte skriva mer, känns som jag sitter och somnar med datorn i knäet. Och jag har ändå sovit i 12 h inatt?

(Har väl en Håkan-period som man alltid tycks få när det är vår på gång)...

Smakade på en cigg idag. Det var så vidrigt så jesus gråter. Jag mår fortfarande illa. Jag har varit så himla sugen de senaste två veckorna att jag nästan börjat gråta, kan ju säga att det suget är borta nu i alla fall.

Idag är jag i vecka 23. Det är bara 17 veckor kvar och tanken på mig med en riktig unge blir mer och mer verklig, inte bara en fantasi. Jag mår underbart, fast igår bröt jag ihop lite grann när jag tänkte på vad jag gjorde för ett år sedan. Att jag gick och väntade på någon annan. Och att det snart är ett år sedan som jag förlorade honom (för mig var det en han). Att det fortfarande gör så ont, att sörjandet är en livstid och inte bara ett år som de säger. Att jag älskar dem lika mycket, men bara kommer få leva med en av dem.

Idag köpte jag mina första mämmakläder. Jeans med såndär tygbit man drar över hela magen, sexigt not so, men åh så sköna! Förstå hur ont det gör när kanten och knappen på byxor skaver in i magen när den är helt hård! En del linnen och den största BH jag har sett. Har gått från a/b-kupa (beror på var man handlar) till D! D-kupa var min gräns jag aldrig skulle uppnå, men tydligen inte.

Det har börjat bli varmare ute och jag har börjat promenera till och från jobbet varje dag, en timme blir det ungefär. Och så har jag börjat begränsa mitt matintag, jag äter endast när jag är hungrig och då normala portioner. Har dock gjort att jag fått problem med ångesten. Har spytt när jag blivit för mätt flera gånger nu, det är så svårt att låta bli när jag vet att jag går upp i vikt ännu mer än jag redan gör av naturliga skäl.

Annars mår jag toppen och det känns konstigt att det bara är 4 månader kvar nu, det kommer verkligen hända och snart! :D Bebben har fått in några riktigt grymma moves därinne och Alexander kände sparkarna när han höll handen på magen första gången för några dagar sedan. Har tyckt synd om honom att han aldrig får känna när den rör sig därinne.

På söndag kommer jag må så himla bra, då får jag träffa min syster igen efter 8 månader :)

Nu går allt bra men känner på mig att jag snart kommer börja klaga på allt då det snart går in i de jobbigaste månaderna av graviditeten :P

Verkar som att alla ska ha barn i början av sommaren. Pink, Kate Hudson, Victoria Beckham, Natalie Portman, JAG... LOL