Får liksom ingen ro i mitt huvud. Stress hit och dit. Har ingen som helst julkänsla. Skolan går sådär. Flickan min håller på att få tänder samtidigt så det är gnäll dag och natt (hon är annars väldigt snäll och lugn). Hon är för övrigt ett halvår gammal nu! Tiden springer iväg och snart dansar jag väl på hennes bröllop eller något.

Har börjat fundera lite på det här med syskon. Jag vill att hon ska ha en lillebror eller lillasyster. Men jag vägrar vara med om en till förlossning till!

Har väl inte skrivit det här, vill inte att folk ska tro att jag inte är lycklig över min flicka. Men jag mår så jävla dåligt över min förlossning. Det var nog det värsta jag varit med om. Det var en väldigt tuff och problematisk förlossning jämfört med andra. Och långdragen. Utan bedövning och med värkförstärkande medel. Så jag är lite kluven. Ingenting är värt att gå igenom det där igen. Då nöjer jag mig hellre med ett barn. Man kan inte jämföra det och säga att det var värt det eftersom jag fick en sån fin flicka, för det var det inte, för jag hade fått min fina flicka utan den smärtan. Narkosläkaren kunde t.ex. ha satt epiduralen rätt så den hade gett någon verkan. Då hade jag inte haft samma rädsla jag har nu. Och det känns som att jag alltid kommer komma ihåg. Eftersom jag inte glömt ett skit hur det kändes ännu. Åh!

Jag kan nog aldrig berätta för någon om allt som står här. Kom att tänka på att min blogg firar tre år denna månaden! Tre år av nästan enbart olyckliga inlägg. Den här bloggen är mitt hjärta och mitt inre. Här kan jag vara mig själv. Jag hoppas att jag aldrig blir påkommen så jag kan fortsätta vara här, mitt hem.