Jag mår bra. Nej, jag mår okay, och det är duktigt för att vara mig :)

Jag är stor och tjock på riktigt nu. Jag kan inte låtsas som om jag inte bryr mig, som om mitt missbruk av mat inte satt sina spår. Once an addict, always an addict.

Jag vill bara ha det här barnet så jag kan börja råträna, jag saknar att vara ute och springa. Men jag mår fruktansvärt illa när jag anstänger mig för mycket fysiskt. jag vill inte gå runt och vara gravid med jobbiga smärtor. Jag menar, imorgon går jag in i vecka 14 och jag är redan helt utmattad och less på alla kroppsliga förändringar.

KOM UT NU LILLEMAN!

Det var länge sedan jag kollade vad som borde hända med min kropp och mitt barn. Sitter och läser allt jag kan hitta nu om vecka 13/40.
Så fort jag läser att det sällan förekommer missfall nu får jag en lättnad i mig. Å andra sidan tappar jag andan och börjar lipa när jag inser att det fortfarande kan förekomma. Det kan fortfarande hända under hela tiden. Det kommer alltid kunna hända. I resten av mitt liv kommer det alltid finnas en chans att jag forlorar mitt barn.

Om det mot alla mina känslor är en flicka, ja då ska hon heta Elsa. Om det är en pojke som jag tror, ja då ska han heta Nils.

Världens bästa förtjänar världens bästa namn :) Och min pojkvän får ingen talan i det :P
Jag har lugnat ner mig nu :)

Hej!

Jag är rädd. Jag kommer inte klara av det, vad fan har jag gett mig in i. Än en gång har jag svikit andra. De kommer se mig så nere igen. Hur fan ska jag någonsin i universum kunna ta hand om någon annan när jag inte kan ta hand om mig själv. Jag kan inte tygla mig själv. Jag är som två personer. Inbillnings-jag och Förvirrade-verklighets-jag. Jag inbillar mig att jag är stark, att det löser sig. Det kommer för fan aldrig lösa sig.

Dessutom, det är inte rättvist mot mitt barn att växa upp med en cp-skadad mor, den dagen jag får återfall. En mor som kräks av vilja, hatar sig själv, tänker bara på sig själv. Det går ju inte!? Jag vill inte såra en människa. Jag vill inte sätta ett nytt liv i världen som kommer bestå av elände pga av mig!? FAAAAAAN!!!!!!!

Men det är försent nu. Jag kan inte göra mig av med Lilleman nu. Min lilla fridbringare. Men måste jag uppfostra den? För barnets skull?
Jag kommer inte klara av någonting! Kan någon hjälpa mig?

Jag tänkte bara undra en sak. Är det inte rätt ute nu att storbloggare är ifrån stockholms innerstad? Varför är det status? Om jag flyttade till stockholm och började umgås med alla där skulle min blogg bli jättestor.
Vilken tur att jag inte vill det då. Det här är min lilla personliga dagbok :)

Lilleman är snart 11 veckor nu :)