Undrar hur lagen resonerar när de bestämmer datum för när barnet är livsdugligt, men det känns ju bra att vi har kommit så långt iaf.

Eftersom jag står upp hela dagarna är det ganska påfrestande med all extra vikt för ryggen. Det känns verkligen som att man står och bär på vikten hela tiden, inte som att den bara har lagt sig lite överallt.

Har dessutom fått panikattacker två gånger denna veckan, jag vet inte varför? Jag mår bra, men det känns som jag inte kan andas. Kanske för att det är en stor jävla livmoder som trycker in lungorna men så himla nojjig är jag väl inte än...?

Satt och funderade på hur allt ligger till. Och kommer hela tiden fram till hur bra jag mår. Hur glad jag blir när jag tänker på min lille därinne. När jag ser hur den rör sig. När jag tänker framåt. Det kommer bli otroligt tufft, men jag kommer aldrig må så dåligt som jag har gjort, sålänge jag har min älskling kommer jag aldrig kunna känna av det där tomrummet som plågat mig i så många år, så länge jag kan minnas. Det kommer inte att exister jämfört med innan. Pga detta tror jag visst att jag kommer bli en kick ass morsa. Om jag är lycklig är jag säker på att jag kan uträtta så mycket bra saker för mitt barn. Allt annat är småskit, bara man mår bra.

Det är konstigt, hur dåligt man mår fysiskt när man är gravid. Ingenting är som det ska. Samtidigt hr jag aldrig mått bättre tror jag. Och det bevisar att de riktigt äkta lyckliga stunderna väger upp de jobbiga :) Det är alla hormoner som talar nu säkert. Är inte likt mig att gå och le för mig själv hela dagarna :)

Nu får det vara slut på allt detta. Vad fan, det är ju bara vikt! Jag kommer inte bli överviktig. Och det är ingenting jag inte kan gå ner senare. Jag mår inte bra av det här och jag tvivlar på att min bebis därinne mår bra av det. Det är det viktigaste för mig, att min lille ska må bra. Igår kände jag den (känns fel att säga "den", det säger jag liksom till djur) mer än någonsin. Alltså på utsidan. Jag lade handen på magen och bebben tryckte mot den så hårt, tror det var huvudet jag kände. Den låg kvar så i säkert 10 sekunder så jag kunde smeka den. Det mest underbara jag varit med om. Min lilla älskling, jag längtar efter dig så :')

Vecka 26 idag. Betyder 14 veckor kvar. Imorgon ska vi till barnmorskan och lyssna på hjärtat. Skitnernös, som väntat, även att det sparkas och bökas därinne som jag skriver detta.