Jag tror att jag sakta men säkert håller på att ta mig ur dethär. Jag har lärt mig att när paniken är påväg och jag tänker lite för mycket på vad som hänt blockerar jag tankarna helt. Stänger ute dem, låser in dem i ett förråd och tänker på något annat. Jag har börjat träffa lite vänner ibland och jag ut på promenader med min lillasyster. Jag skrattar ibland, skämtar och sånt som jag brukar, för att försvara mig själv och mina känslor. Ingen får komma för nära, och det gör de inte om de blir lättsinniga.

Någon gång måste jag ju lufta ur dethär förrådet, men det kommer göra så ont så det känns inte som jag klarar av det. Men någon gång kommer det bli överfullt och sprängas och alla tankar man lagt där kommer komma med en och samma gång. Det går inte att förklara direkt hur det kommer bli, för det vet jag inte, men det kommer inte bli vackert.

herregud vad jag svamlar. men det är en sorts befrielse att få sätta sina tankar i ord.



If it's bad, is it always my fault,
or did somebody bring me down?

Det blev ingenting. Du försvann ifrån mig. Jag är så tom. Magen är platt igen, bara efter ett dygn. Och det blöder efter dig. I mitt tankar hjärta det alltid blöda efter dig.

Jag började precis slappna av och tänka att det kanske är min tur nu. Min tur att vara lycklig. Att må bra nu. Men allt som finns kvar nu är hålet jag alltid haft i mig, som blivit så litet som obefintligt de senaste tre månaderna, som nu växt på ett par timmar och blivit större än det någonsin varit.

Min framtidsvision försvann på ett ögonblick, och annu en gång kan jag inte ens se fram till imorgon. Och jag har så många som är så ledsna. Som hade längtat efter att bli mormor, gammelmormor, moster, morfar, morbror, farmor och allt vad det är.

Det är inte meningen att jag ska bli mamma. Och det är väl för det bästa, hur i helvete skulle jag kunnat ta hand om någon annan?
Det som gör mest ont är tanken på att du fick sätta livet till för att jag skulle inse det.