Jag kom på en sak. All skit jag fått stå ut med genom halva livet har jag själv orsakat. Och för den sakens skull avskyr jag mig själv. Jag avskyr mig själv så jävla hårt. Det handlar inte om att tycka synd om sig själv, för då skulle man se sig själv som en likvärdig människa som förtjänar mer från andra, att man bryr sig om sig själv. Men jag tycker bara att jag förtjänar för många sömntabletter och lite sprit på den, eller en stor jävla byggnad som rasar över mig. För jag hatar mitt inre, mig själv, det som gör jag till jag. Vad det nu är - det hatar jag.

Detta tror jag har framkallat dendär tanken. "Varför skulle någon tycka om mig?". Alltså förstår jag mig inte på folk som tycker om mig, eftersom jag integör det själv. Jag skulle bli så glad om folk slutade bry sig, då skulle jag bara kunna försvinna, utan dåligt samvete.

jag försöker ro dethär inlägget i land, men jag kommer bara på mer att skriva och gråter en skvätt för att allt är så fucked up i mitt huvud. Så det får räcka såhär innan jag ligger på golvet och skakar som det brukar sluta när jag är inne på denna bloggen.

Nej fyfan för Isabella Löwengrips inlägg om rökare. Vad förbannad jag blir. Så förbannad att jag tänker gå ut och röka upp resten av mitt paket. Och förgifta mig ännu mer, och förgifta ANDRA (tydligen?) ännu mer. The blame's on you, Ms Löwengrip!

Nu kom jag på en av mina nuvarande favoritlåtar :)
Daniel Merriweather - Cigarettes



I thought that I did my best, now I know that isn't true
'cause my clothes smell like cigarettes and they used to smell like you :)

Nu slog det mig: Jag tänkte för mig själv när jag var med barn: "Om jag förlorar dethär barnet tänker jag inte leva mera, detta är en sista chans."

Jag har rivit upp såren på handleden. Och jag ska på bal på onsdag. Snyggt? Tur att jag ska ha långa handskar.

Blääää på allt utom alkohol! Rödvin i min ensamhet, och lite klassisk Queen på den. "Weeeeee are the chaampiooons, my frieeeeend!"





"fan vad sorglig jag är"

---

En nervös klump rör sig i magen. Ena armen är halv-förlamad och det spänner i käkarna. Panik på g? TÄNK PÅ NÅGOT ANNAT!

Sätter på lite "halv-opera" med Josh Grobanoch kommer ihåg den vackra känslan när jag fick höra honom sjunga live 2007 :)

Idag är inte alls någon bra dag. Jag tror jag har slut på tårar för dagen. det jag inte förstår är varför jag är 1000 ggr känsligare nu än för typ ett halvår sedan. Innan jag blev med barn? Jag kanske har i mig de där moderliga känslorna som gör att man gråter av att titta på american idol eller nåt, som alla gamla vuxna gör som har barn. Nu har jag ju haft ett barn, men inet längre. Men det kanske ändå har satt sig?

Eller så tål jag bara ingenting längre. Det borde finnas en gräns för hur mycket skit en människa kan ta, hur mycket skit man ska vara med om? Jag kanske har nått min gräns? Där jag inte kan vara stark längre. Jag bara lägger mig ner och låter paniken ta över mig och gråter. Wherever.
Det finns helt enkelt ingenting jag vill vara stark för.

Fuck it. Nu har jag smällt i mig paj. Dags för fingrar i halsen och skakningen hela dagen. Jag har hittat tillbaka till mig själv igen! :)

Jag har vägt mig och väger därmed allt för mycket. Men för helvete. Jag får väl se fet ut då? Jag orkar verkligen inte...

Min plan var att bo ensam för att dö ensam. Men dethär är mycket smärtsammare än jag väntat mig. Ensamhet blir ännu tydligare när man inte träffar någon annan på dagarna. Det värker inuti. Det finns inget jag gjort, sagt, inget som hänt som jag kan vara stolt över i hela mitt liv. Jag har inte gjort någon skillnad för någon. Men vill man det? Det känns som jag redan sårat folk tillräckligt. Men nu kommer det lilla osäkra fram i mig. Det lilla egoistista jag. Jag vill inte vara ensam, dö ensam. Men det duger inte att vara med vem som helst. Jag vill vara med mitt barn. Jag vill så gärna. SÅÅÅ jävla gärna. Men det får jag inte, aldrig någonsin! Verkligen inte om jag lever och det känns som ännu mindre om man är död.
Kan någon förstå smärtan och tomheten av den tanken? Vill inte låta som en oerfaren fjortis, men vet inte hur jag ska uttrycka det annars? Det gör så himla jävla fittigt ajajajajaj-ont! FAAAN OCKSÅ!



Varför var det tvunget att hända? Varenda jävla natt drömmer jag att jag föder ett friskt barn, vaknar senare och har ont i hela kroppen i timmar efter. Måste jag bli påmind om det hela tiden? Det här går för fan inte längre!