Min plan var att bo ensam för att dö ensam. Men dethär är mycket smärtsammare än jag väntat mig. Ensamhet blir ännu tydligare när man inte träffar någon annan på dagarna. Det värker inuti. Det finns inget jag gjort, sagt, inget som hänt som jag kan vara stolt över i hela mitt liv. Jag har inte gjort någon skillnad för någon. Men vill man det? Det känns som jag redan sårat folk tillräckligt. Men nu kommer det lilla osäkra fram i mig. Det lilla egoistista jag. Jag vill inte vara ensam, dö ensam. Men det duger inte att vara med vem som helst. Jag vill vara med mitt barn. Jag vill så gärna. SÅÅÅ jävla gärna. Men det får jag inte, aldrig någonsin! Verkligen inte om jag lever och det känns som ännu mindre om man är död.
Kan någon förstå smärtan och tomheten av den tanken? Vill inte låta som en oerfaren fjortis, men vet inte hur jag ska uttrycka det annars? Det gör så himla jävla fittigt ajajajajaj-ont! FAAAN OCKSÅ!



Varför var det tvunget att hända? Varenda jävla natt drömmer jag att jag föder ett friskt barn, vaknar senare och har ont i hela kroppen i timmar efter. Måste jag bli påmind om det hela tiden? Det här går för fan inte längre!