Idag är inte alls någon bra dag. Jag tror jag har slut på tårar för dagen. det jag inte förstår är varför jag är 1000 ggr känsligare nu än för typ ett halvår sedan. Innan jag blev med barn? Jag kanske har i mig de där moderliga känslorna som gör att man gråter av att titta på american idol eller nåt, som alla gamla vuxna gör som har barn. Nu har jag ju haft ett barn, men inet längre. Men det kanske ändå har satt sig?

Eller så tål jag bara ingenting längre. Det borde finnas en gräns för hur mycket skit en människa kan ta, hur mycket skit man ska vara med om? Jag kanske har nått min gräns? Där jag inte kan vara stark längre. Jag bara lägger mig ner och låter paniken ta över mig och gråter. Wherever.
Det finns helt enkelt ingenting jag vill vara stark för.