(Har väl en Håkan-period som man alltid tycks få när det är vår på gång)...

Smakade på en cigg idag. Det var så vidrigt så jesus gråter. Jag mår fortfarande illa. Jag har varit så himla sugen de senaste två veckorna att jag nästan börjat gråta, kan ju säga att det suget är borta nu i alla fall.

Idag är jag i vecka 23. Det är bara 17 veckor kvar och tanken på mig med en riktig unge blir mer och mer verklig, inte bara en fantasi. Jag mår underbart, fast igår bröt jag ihop lite grann när jag tänkte på vad jag gjorde för ett år sedan. Att jag gick och väntade på någon annan. Och att det snart är ett år sedan som jag förlorade honom (för mig var det en han). Att det fortfarande gör så ont, att sörjandet är en livstid och inte bara ett år som de säger. Att jag älskar dem lika mycket, men bara kommer få leva med en av dem.