Om ni bara visste vad fin hon är! Idag är hon en vecka gammal. Jag visste ingenting, nu vet jag vad livet handlar om. Mammas kicka <3

Jag har ont i hela kroppen och jag mår inte alls bra. Jag är så nervös, jag vet att någonting kommer gå fel. Nu vill jag bara få det överstökat för jag gråter hela tiden och det är inte rättvist mot min sambo. Men någonting känns fel. 2 veckor kvar men med dessa förvärkar borde det vara dags snart...

Vecka 37 nu, 4 veckor kvar. Jag tänker hela tiden att det kommer gå bra, allt kommer gå som det ska. Sedan minns jag att jag faktiskt hade ett helvetes missfall som inte alls gick som det skulle. Jag kan inte föreställa mig världen om en månad utan min bebbe, den är så underbar där den ligger där inne och boxas. På ett sätt har jag lärt känna den, och tanken på att inte få träffa den smärtar mig något så oerhört. Jag ber den att snälla, snälla, må bra. Men det känns som att ju närmare jag kommer förlossningen, desto mer verklig blir känslan att jag faktiskt kan förlora en till. Jag förtjänar inte det och min älskling där inne förtjänar att leva. Vi får se, men att gå på spänn hela tiden kan inte vara nyttigt för någon. Om en vecka blir jag mammaledig, då kanske jag kan slappna av.

Igår vågade jag köpa mitt första baby plagg. Min vän köpte en skallra till. Och helt plötsligt blev det hela ännu mera verkligt. Jag har lekt med den lille i magen i säkert en halvtimme nu. Jag trycker på magen där den ligger, den sparkar tillbaka. Den blir starkare efter varje vecka och jag tappar andan lite varje gång den får in en spark mot revbenen. Jag har bett den flera gånger om den kunde skynda på utvecklingen ännu mer så jag kan få träffa den snart. Det är bara två månader kvar men jag orkar inte vänta så länge. ÅÅÅÅH!

Vill inte sova. Jag fasar så för denna dagen. Om jag visste hur många gånger jag gått igenom denna dagen för ett år sedan i detalj. Nej, jag ska inte leva i det förflutna. Men idag vill jag bara ligga och gråta över vad som hände och dö litegrann.

Jag undrar vad som ska hända när jag fött mitt barn och slutat amma. Det är strängt förbjudet att banta när man ammar, då frigörs det gifter från kroppen som i sin tur rinner ut i bröstmjölken. Men efteråt då? har väldigt svårt att tro att jag bara kommer acceptera min storlek. Jag har tänkt först att jag ska träna för att hålla igång så att jag vill hålla mig hälsosam och därför inte börjar svälta eller något. Men träning för mig är kaloriräkning och om jag tänker på hur mycket jag förbränner blir det så att jag tänker på hur mycket jag stoppat i mig vilket alltid blir en chock och ett beroende att jag måste bränna mer än fått i mig. Och jag kan inte bara börja äta nyttigt för det håller aldrig och det leder ALLTID till att jag hetsar i mig massa onyttigt tillslut.

Kollade på MTV's nya serie; "I used to be fat" innan idag. Jag fick sådant sug efter att bara sluta äta och få glädjerus av att vikten rasar. Det får aldrig hända igen. Jag vill bara ge mig själv en örfil och säga att jag ska sluta tänka och oroa mig så mycket.

Jag är nog bara allmänt orolig och nedstämd. I övermorgon fyller jag 20 och det är exakt ett år sedan jag förlorade mitt barn. Skulle vara höjden av typiskt att det händer igen.

Undrar hur lagen resonerar när de bestämmer datum för när barnet är livsdugligt, men det känns ju bra att vi har kommit så långt iaf.

Eftersom jag står upp hela dagarna är det ganska påfrestande med all extra vikt för ryggen. Det känns verkligen som att man står och bär på vikten hela tiden, inte som att den bara har lagt sig lite överallt.

Har dessutom fått panikattacker två gånger denna veckan, jag vet inte varför? Jag mår bra, men det känns som jag inte kan andas. Kanske för att det är en stor jävla livmoder som trycker in lungorna men så himla nojjig är jag väl inte än...?

Satt och funderade på hur allt ligger till. Och kommer hela tiden fram till hur bra jag mår. Hur glad jag blir när jag tänker på min lille därinne. När jag ser hur den rör sig. När jag tänker framåt. Det kommer bli otroligt tufft, men jag kommer aldrig må så dåligt som jag har gjort, sålänge jag har min älskling kommer jag aldrig kunna känna av det där tomrummet som plågat mig i så många år, så länge jag kan minnas. Det kommer inte att exister jämfört med innan. Pga detta tror jag visst att jag kommer bli en kick ass morsa. Om jag är lycklig är jag säker på att jag kan uträtta så mycket bra saker för mitt barn. Allt annat är småskit, bara man mår bra.

Det är konstigt, hur dåligt man mår fysiskt när man är gravid. Ingenting är som det ska. Samtidigt hr jag aldrig mått bättre tror jag. Och det bevisar att de riktigt äkta lyckliga stunderna väger upp de jobbiga :) Det är alla hormoner som talar nu säkert. Är inte likt mig att gå och le för mig själv hela dagarna :)

Nu får det vara slut på allt detta. Vad fan, det är ju bara vikt! Jag kommer inte bli överviktig. Och det är ingenting jag inte kan gå ner senare. Jag mår inte bra av det här och jag tvivlar på att min bebis därinne mår bra av det. Det är det viktigaste för mig, att min lille ska må bra. Igår kände jag den (känns fel att säga "den", det säger jag liksom till djur) mer än någonsin. Alltså på utsidan. Jag lade handen på magen och bebben tryckte mot den så hårt, tror det var huvudet jag kände. Den låg kvar så i säkert 10 sekunder så jag kunde smeka den. Det mest underbara jag varit med om. Min lilla älskling, jag längtar efter dig så :')

Vecka 26 idag. Betyder 14 veckor kvar. Imorgon ska vi till barnmorskan och lyssna på hjärtat. Skitnernös, som väntat, även att det sparkas och bökas därinne som jag skriver detta.

Gick ner 2.5 kg på två dagar pga den där dumma maginfluensan. Såg nyss att jag gått upp allt igen, vilket alltid är ett bakslag även att jag inte gillade att jag gick ner så snabbt. Förmodligen har jag druckit för mycket coca cola. Om kylan bara kunde dra åt helvete rent ut sagt, kunde jag börja röra på mig. Men det är aldrig högre än -7 grader här och det kan man ju inte röra sig i. Känner att jag blivit slappare i kroppen mer än vanligt.

Vad jag skrev i ett inlägg här nere, ja, bulimi är för mig misslyckad anorexi. Men jag vill inte påstå att bulimiker är svagare människor, men i mitt fall är det så. Eftersom jag, när ätstörningsskiten begav sig för min del, först blev diagnostiserad med anorexi. Kan ändå säga att jag nog mådde bättre, dels pga kicken man fick av att kilona försvann så snabbt, dels säkert för att jag inte hade någon energi att kunna tänka så djupt. Det hör inte till saken, bara att jag inte var stark nog att hålla mig ifrån mat och hålla mig ifrån bulimi, vilket är svagt då jag faktiskt gick ner 22 kg på 3 månader när jag blev ätstörd, sedan jag "gick över" till bulimi gick jag först upp typ 4 kg, sedan stått stilla på en vikt som pendlat fram och tillbaka på 3 kg.

Går ju att diskutera fram och tillbaka, men alla tänker ju ifrån sin egna historia. För mig är det "om jag hade kunnat avstå från måltider hade jag varit starkare". Men jag vet att jag inte kunnat, enbart för att jag varit för svag. Sådär. Därför att bulimiker svagare människor, för mig. Ni andra har väl en annan uppfattning sett utifrån vad ni själva har för historia.

Har maginfluensa utan dess like. Har kräkts säkert en gång i halvtimmen när jag varit vaken sedan sent igårkväll. Skönt att man har en lojal sambo som gör det lite lättare. Barnet sparkar så hårt så fort jag börjar få kväljningar. Har varit så rädd för att jag skadar honom när jag nu bara kräks blod, kroppen fick väl slut på vätska. BM säger att det inte är någon fara, och lillen sparkar ju hela tiden så jag får ju hoppas att det stämmer. Den måste vara hungrig nu när jag gör av med all näring, själv känner jag ingen alls. Det är nu man tänker att man skulle göra vadsomhelst för att bli frisk, när man var liten bad man till gud och lovade att vara lojal bara han tog bort smärtan. Nu är det bara att härda ut helvetet på egen hand.

Jag kom på att jag misslyckas med allt jag ger mig in i. Skolan var ett stort misslyckande. Min ätstörning är bara en samling med misslyckande. Jag lyckas aldrig hålla mig nere på en vikt och jag lyckas aldrig motstå att stoppa in något i munnen när jag lovat mig själv att absolut inte äta, vilket alltid leder mig tillbaka till bulimi, som i min uppfattning är misslyckad anorexi. Kontakter lyckas jag aldrig hålla kvar. Dessutom gör jag alltid folk besvikna. När jag tar tag i något misslyckas jag med att göra det färdigt.

Jag vet inte hur jag ska klara av att ta hand om och uppfostra ett barn. När jag är så svag som person, hur ska jag kunna vara stark inför någon annan i resten av mitt liv? Vad fan har jag gett mig in i?

Idag är det exakt 4 månader kvar. Känns konstigt. Jag tränar nästan varje dag, äter som jag ska, men jag bara ökar i vikt ändå. Jag försöker verkligen att inte kräkas när jag ätit för mycket men det är svårt när jag bara ser ökning på vågen varje gång jag ställer mig på den. Och det är inte bara magen som växer, jag har blivit mycket rundare i ansiktet, rumpan och låren också. En hel del.

Jag orkar inte skriva mer, känns som jag sitter och somnar med datorn i knäet. Och jag har ändå sovit i 12 h inatt?

(Har väl en Håkan-period som man alltid tycks få när det är vår på gång)...

Smakade på en cigg idag. Det var så vidrigt så jesus gråter. Jag mår fortfarande illa. Jag har varit så himla sugen de senaste två veckorna att jag nästan börjat gråta, kan ju säga att det suget är borta nu i alla fall.

Idag är jag i vecka 23. Det är bara 17 veckor kvar och tanken på mig med en riktig unge blir mer och mer verklig, inte bara en fantasi. Jag mår underbart, fast igår bröt jag ihop lite grann när jag tänkte på vad jag gjorde för ett år sedan. Att jag gick och väntade på någon annan. Och att det snart är ett år sedan som jag förlorade honom (för mig var det en han). Att det fortfarande gör så ont, att sörjandet är en livstid och inte bara ett år som de säger. Att jag älskar dem lika mycket, men bara kommer få leva med en av dem.

Idag köpte jag mina första mämmakläder. Jeans med såndär tygbit man drar över hela magen, sexigt not so, men åh så sköna! Förstå hur ont det gör när kanten och knappen på byxor skaver in i magen när den är helt hård! En del linnen och den största BH jag har sett. Har gått från a/b-kupa (beror på var man handlar) till D! D-kupa var min gräns jag aldrig skulle uppnå, men tydligen inte.

Det har börjat bli varmare ute och jag har börjat promenera till och från jobbet varje dag, en timme blir det ungefär. Och så har jag börjat begränsa mitt matintag, jag äter endast när jag är hungrig och då normala portioner. Har dock gjort att jag fått problem med ångesten. Har spytt när jag blivit för mätt flera gånger nu, det är så svårt att låta bli när jag vet att jag går upp i vikt ännu mer än jag redan gör av naturliga skäl.

Annars mår jag toppen och det känns konstigt att det bara är 4 månader kvar nu, det kommer verkligen hända och snart! :D Bebben har fått in några riktigt grymma moves därinne och Alexander kände sparkarna när han höll handen på magen första gången för några dagar sedan. Har tyckt synd om honom att han aldrig får känna när den rör sig därinne.

På söndag kommer jag må så himla bra, då får jag träffa min syster igen efter 8 månader :)

Nu går allt bra men känner på mig att jag snart kommer börja klaga på allt då det snart går in i de jobbigaste månaderna av graviditeten :P

Verkar som att alla ska ha barn i början av sommaren. Pink, Kate Hudson, Victoria Beckham, Natalie Portman, JAG... LOL

Kan inte rå för att jag hatar hur min kropp förändras. I mitt huvud MÅSTE en mage vara platt, min har en rejäl bulle nu. Mina bröst har växt från A/B kupa till D, dom gör ont och är i vägen. Rumpan och låren har också svullnat, känns som att hela kroppen håller på att förvandlas till en boll. Jag kan inte låta bli att fälla en och annan tår över det när jag sitter här ensam. Klart det är värt det, men det är ändå hemskt.

Har börjat fundera över förlossningen. Har väl fått för mig att det inte kommer bli någon innan, men nu blir det säkerligen det. Jag är inte ett dugg rädd. Jag vet ju vad det är för slags smärta sedan missfallet, vilken var den värsta smärtan jag varit med om, och det här kommer vara några gånger värre. Men den varar förhoppningsvis inte så länge, man ligger väl förhoppningsvis inte inne i förlossningsrummet i mer än två dygn, efter det är ju smärtan borta. Jag längtar så oerhört! Det är långt kvar till 16:e Juni, och andra halvan går nog trögare än första, eftersom det är nu alla förändringar sker och allt blir jobbigare.

Gillar inte att jag gått upp 6 kg, måste börja motionera igen och tänka lite på vad jag äter. Jag proppar i mig allt jag är sugen på, bara för att jag KAN äta det och behålla det. Jag äter så fort jag är sugen på en cigg för att stilla begäret. Måste sluta med det, har trots allt varit rökfri i snart 4 månader nu och nu ska det väl gå över...

Osammanhängande inlägg, ungefär allt man legat och funderat på hela natten. Nu sparkas det där inne igen, helt sjukt att det kan kännas så häftigt, men ändå så naturligt.

Jag var så nervös så jag var nära att spy när vi gick in på sjukhuset. De sista minuterna kunde jag knappt andas. Hon sa att jag såg blek ut. Men där var ett hjärta som slog så fint! Det häftigaste var när jag kände en spark och man kunde se det live inifrån magen :) Ungen gjorde kullerbyttor och vred på sig hela tiden så hon hade svårt att mäta hjärna och hjärta mm så jag fick ligga där lite extra lång tid och titta på lilla livet. Det var det häftigaste jag gjort, och nu kan jag andas ut. Det är alltså inte inbillning, utan sparkar jag har känt och det är definitivt någon som lever där inne. Jag är så lycklig. Jag är så glad! Tjohooo!

Kom på att det är exakt ett år sedan jag fick reda på att jag var med barn. Under ett helt år har mitt liv bara handlat om mina barn, och jag har inte fött ett enda. Kommer ihåg hur glad jag var för ett år sedan, hur jag såg hela mitt liv som en knut som knöt upp sig själv, som att allt skulle lösa sig. Sedan förlorade jag det, och mitt hjärta kommer aldrig någonsin läka helt och hållet. Trodde att jag också skulle stryka med, det gjorde för ont. I Oktober fick jag samma nyheter igen, vilket förmodligen räddade mig lite grann. Däremot med en helt annan känsla, oro, eftersom jag vet vad som kan hända. Har något hänt har jag en tendens att tänka att det kommer hända igen, eftersom det alltid gör det. Som när jag var 10 och åkte på en sån där madrass man åker när man vill att det ska gå riktigt snabbt i en pulkabacke, och jag bröt mitt högra nyckelben. Tre år senare vågade jag åka igen och då bröt jag mitt vänstra. Det gör ont att jag inte kan glädjas över detta så som jag vill.

Alltså har det senaste året varit det värsta som hänt mig, eftersom det man inte vet, lider man inte av och jag hade varit gladare idag. Eller nåt.