Det är tydligen lättare än jag trodde att falla tillbaka i gamla mönster. Den senaste månaden har jag varit så sönderstressad och nedstämd att jag börjat undra hur det egentligen står till. Grälade med barnafadern innan, kommer på mig själv med att sitta ute på balkongen med en cigg och känna mig mest värdelös i universum, att ingenting alls har förändrats. Men det har det, men det är väldigt stora problem att handskas med nu för tiden vilket gör en lite överväldigad ibland och det är lätt att känna att man inte räcker till.