Allt är upp och ner och en berg och dalbana av känslor. Nu är jag bättre. Och jag accepterar att allt tar sin tid. Och om jag inte hade höfter, var då skulle min vackra dotter sitta när hennes mamma desperat blandar välling i takt till hennes skrik? Om jag inte hade slappa  (fortfarande ihopsjunkande) pattar, vad då skulle forma sig så att hon får en perfekt insomningsställning på min mage? Och bristningarna är säkert till för att ingen annan man ska vilja ha en så att man ska viga hela sitt liv åt sitt barn, och jag har redan en sambo som utvecklats till en fantastisk pappa som i alla fall säger att han inte bryr sig om varken bristnignar eller fetma eller hängpattar. Och finnarna som uppstått i ansiktet är från hormonspiralen som gör att jag inte ska bli gravid igen så att jag kan ägna all min tid åt min flicka? Det mesta går att vända, för ALLT jag gör, gör jag för henne. Och så kommer man på nu att det är rätt patetiskt att bry sig om något så korkat som att se perfekt ut. Men visst saknar jag min gamla kropp. Men inte SÅÅ mycket när jag tänker på hur många timmar jag spenderade med huvudet i toalettstolen och hur många nätter jag låg och smidde självmordsplaner.