Jag sitter och tänker tillbaka på när jag fick min första panikångestattack. Det är typ två årsen, jag var 16 och var på håkan konsert på liseberg, typ den 7e sept. Det var 17 kg sedan, eftersom jag gått upp nu igen. Ett stort tryck på bröstet och en värk som jag trodde var i hjärtat, jag inbillar my än idag att det var hjärtat.
resten av kroppen var bedövad och hjärnan svävade runt så man inte kunde få kontroll över den. Jag minns hur rädd jag var över att jag inte kände igen mig. Jag minns att jag trodde att jag skulle dö, men det var ändå okej. Det var när allt hade tagit en vändning igen. Min pojkvän som jag varit ihop med i ett år sket i mig, min pappa hade flyttat till en annan familj och mamma grät hemma hela tiden. Jag hade precis börjat gymnasiet och var helt vettskrämd för att bli själv igen. Min farfar låg inför döden.
det var när håkan sjöng "det är så jag säger det", en av mina låtar jag lyssnar på när allt är hopplöst, en jag har gråtit mest till. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och sen utbröts allting.
ni som får panikångest, kommer ni ihåg första gången hur rädd man blev? Idag är det liksom vardagsmat. Vad fan är det för mening...