Fan vad jag hatar mig själv och min egoism. Varför håller jag på såhär och följer dessa tankar om att skada mig själv, när jag vet att jag skadar väldigt många andra samtidigt? Mina två underbara familjer, mina vänner? Jag vill bara få mina närmaste att må bättre, men det blir raka motsatsen när jag förstör mig själv. När jag har insett dethär nu, varför kan jag inte bara sluta? För om jag mår bättre kommer andra också göra det. Jag kan inte sluta! Jag kan inte komma ur mina tankar om att jag måste straffa mig själv för att andra mår sämre, jag tror att jag började inbilla mig det för flera årsedan och det har gått för långt nu så jag tror att det är sant, att jag kan ta andras olycka och dåliga mående och placera det i mig själv så att dom kan må bättre...

det låter så jävla sjukt. Och jag förstår inte varför jag öppnar upp såhär jävla mycket. Tänk om nån får reda på detta? Jag har känt en sån stark dragningskraft till att skära mig igen. bara ett litet sår, det finns ingen skönare känsla i hela världen. Men jag tror att det som hindrar mig är att det är för synligt, och jag vet vilka jobbiga reaktioner det kommer bli och hur stämningen och relationen till alla hemma kommer vara de närmaste veckorna.

men bara ett liiiiitet liiiitet sår! Gud! Det skulle bara reta upp mig efetrsom jag känner att jag vill hugga av hela min handled. Bättre att låta björnen sova, eller? Har en känsla av att ju längre jag väntar, desto värre kommer det bli. För jag vet att det kommer hända någon gång, bara inte när. Men det går fan inte hålla emot föralltid när allting bara byggs upp...